Jag började rida för ca åtta år sedan, på en ridskola. Gick på knatteridning i ett halvår, sedan började jag i en riktig grupp. Var så sjukt glad där i början verkligen, men den glädjen försvann delvis efter några år. Jag ville helt enkelt ha någonting mer än bara ridning en gång i veckan. Försökte leda knatteridning men det var verkligen inte min grej, tyckte att vi fick på tok för lite valuta för vårt arbete! När jag var tio år gammal började jag leta runt efter medryttarhäst, kollade alla sidor jag kunde hitta innan jag efter två års tid hittade en annons som var PERFEKT, inte bara bra utan verkligen perfekt. Ponnyn i annonsen var Berry Blighter, en då åttaårig welshponny sektion B, och jag hade aldrig sett en finare ponny i mitt liv. Tvingade mamma och pappa, som var trötta på allt tjat om ponnyer som stod uppåt fem mil från oss, att kolla på hans annons och förvånansvärt inte ifrågasatte någonting utan ringde direkt. Ingen av mina föräldrar är för övrigt intresserade av hästar, men det visade sig vara så att Berry stod i ett stall där två av mina tre fastrar haft sina hästar när de var yngre, och det låg bara tre kilometer ifrån oss.

 

Vi behöver inte gå in närmare på min och Disas (hans andra medryttare) resa med Berry, men han gick från att vara en ouppfostrad, något bortskämd, ponny som inte hade några som helst erfarenheter till att bli en riktigt fin ponny som vet hur man beter sig bland folk och är hur fin som helst på både träning och tävling. Disa gör nu ett sjukt bra jobb med honom helt själv och han är verkligen jättefin med henne.

Med Berry startade jag min första riktiga tävling, som vi vägrade ut oss på. Vi åkte hem besvikna men övade upp oss under ett halvår och kom tillbaka med superfina nollrundor. Vår sista tävling nollade (tekniskt sett vann) vi LC avdelning B. Berry lyckades även med den svåra uppgiften att få min pappa i alla fall liiiite intresserad av hästar, så pass mycket att han ställde upp som chaufför och väl på plats var intresserad, frågade tränare om saker han undrade över, tog hand om Berry medan jag gick banan osv. Han tog till och med grönt kort för min och Berrys skull.

 

Efter nästan två år med Berry var jag för lång. Att hitta häst var inte problemet, utan att hitta en stallplats. Jag ville helst av allt stå kvar i samma stall, mammas och pappas krav var att allting skulle ingå och att det skulle vara cykelavstånd. Stod i kö på stallplats i säkert ett halvår innan det ÄNTLIGEN blev en ledig plats och jag kunde börja kolla på hästar. Provred tre stycken och av dem var Apollo nummer två i ordningen. Jag fastnade så fort jag satt upp på hans rygg. Lite drygt en månad senare hämtade vi honom, och pappa frågade på fullaste allvar om det fanns möjlighet att köpa honom om det var så att vi trivdes väldigt bra ihop (jag hyr honom i ett år fram till juni, plus eventuell förlängning då). Jag slutade även på ridskolan för att kunna lägga all energi på min egen ponny.

I början gick det inte klockrent för mig och Apollo heller, men en dag fick jag prova en annan häst i stallet, Elvin, medan hans ägare "tränade" oss. Elvin är riden på ett helt annat sätt än vad jag är/var van vid, men jag tog med mig de kommentarer jag fick och red Apollo på samma vis - och han gick sjukligt bra! Jag hade förstått hur jag skulle rida honom.

 

Nu har jag haft Apollo i 2,5 månader och jag trivs hur bra som helst med min lilla gosseponny. Min dröm som ridskoleryttare var en egen häst, och jag tjatade lika mycket som alla andra hästintresserade. Mina föräldrar var ointresserade och alla runt omkring sa saker som att "då är det omöjligt att få en egen häst". Det är det inte. Mitt råd till alla som har tröttnat på ridskolan är att hitta en medryttarhäst, även om det bara är en dag i veckan. Då får man en försmak på privathäst, vilket är heeeeelt annorlunda mot ridskolehästarna. Öka antalet dagar i veckan efter hand, och lägg sedan upp EN PLAN, på papper, för dina föräldrar med hur du skulle hinna med både häst, läxor och vänner. Lista dina argument och kämpa för din sak, för ingenting är omöjligt. Man kan lyckas, trots ointresserade föräldrar och syskon som även de satsar inom sina idrotter, bara man har viljan till det och anstränger sig lite. Ingenting är gratis, men tro mig, det är sååå värt att kämpa för. Ta varje chans till att utvecklas, det är inte omöjligt att nå dina mål och drömmar även om du inte har föräldrar som serverar dig SM-ponnyer på silverfat. Du måste bara kämpa lite hårdare än alla andra.